Bakom alla moln är det nog faktiskt fullmåne. Eller snart i alla fall. När jag promenerade hem från bussen nynnande jag lite för högt, så att de jag mötte log mot mig, medan jag blickade över skogen för att kunna se månen. Jag sover alltid så dåligt när det börjar närma sig fullmåne. Förut brukade jag alltid vira in mig i hans armar när jag inte kunde sova. Men nu är jag singel och får bara vända mig på andra sidan istället och försöka somna om. Eller föreställa mig att någon trängs med mig i min 90 centimeters säng. Men det är aldrig mitt ex jag låtsas ligger bakom mig, utan alltid samma unga man med skäggstubb som rispar sådär irriterande. Han som jag aldrig är bra nog för när han är nykter. Fast det är ju ingen.