för vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

Det här är det som gör att jag orkar nu. Tolv timmars arbetsdag, pulserande huvdvärk och obesvarade sms. Det är nog det som känns hårdast, att han slutade svara. Sådär som man gör när man inte är intresserad. För jag trodde ju verkligen att han brydde sig. Men vad fel man kan ha. Fruktansvärt fel.


unknown


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0