last day of magic put a hole right through the eye of the storm

Jag kunde inte sova. Bakom min trasiga rullgardin skymtade fullmånen fram. Klockan hade passerat ett och varje gång jag nästan somnade så föll jag, trots att jag fortfarande låg kvar stilla i sängen. Jag gav upp någonstans efter två och började läsa Utrop av Céline Curiol. Så himla fin, redan efter första stycket fastnade jag.

"De har känt varandra länge. Hon kan inte minnas första gången de träffades, platsen, den exakta dagen, om de skakade hans eller om de pussade varandra på kind. Hon har heller aldrig tänkt på att fråga honom. Det finns däremot en första minnesbild. Hon höll på att ta på sig kappan i den trånga entrén till en stökig lägenhet när hon kom på honom med att se förargad ut. Kvinnan so han hade flirtat med hela kvällen vägrade följa med honom därifrån. Han försökte enträget övertala henne, men orden föll i bitar inför den majestätiska varelsen. Hon tänkte att det måste kännas outhärdligt för honom att i det ögonblicket plötsligt bli berövad sina känslors föremål. Och hon hade blivit rörd av att se honom sådan, förälskad. Hon hade trängt sig emellan dem och sagt, jag går nu. Men han hade inte svarat. Hans hår och händer minns hon fortfarande. Deras struktur, färg, storlek och form har hon en mycket tydlig bild av. Kanske för att det hon spontan helst av allt vill är att röra vid dem, vilket skulle innebära att hon fick komma honom nära."

När det började ljusna i mitt sovrum hade jag läst ut hela boken och den lämnade kvar ett avtryck någonstans bakom revbenen. För det kändes, en vilsen kvinna som vill få mannen hon älskar men egentligen behöver hitta sig själv. Inte honom. Bland tågutrop, middagar och möten med främlingar så känner jag hur hennes hjärta pulserar och för en sekund känns det inte lika ensamt. Det är inte bara jag som inte vet vem jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0