Klockan tio på lördagskvällen låg jag på en matta och skrattade som om jag var lyckligast i världen, men det var nog mest alkohol. Och fina vänner också så klart. Min klänning satt snett och en kompis kitlade mig under fötterna, precis där jag hade hål i strumporna. Vi snubblade iväg sen till stadens enda uteställe, precis som som så många andra gånger. Vi dansade, dansade och dansade. Han jag träffade nu i höstas som slutat höra av sig var där och han pratade med mig som om ingenting hänt. Jag svarade bara snabbt, ville inte slösa bort min glädje på någon som säkert skulle få mig ledsen. "Äh, du ska inte vara ledsen. Skit i honom, han är ändå inget för dig", "Du är värd någon bättre" och "Han borde fan ångra att han dissade dig för du är så mycket bättre än han". Det kändes ganska bra ändå, oväntat bra. Världens finaste vänner! 

Efterfest med singstar, pepparkakor och mycket halvsovande i soffan. När han pratade med mig sen så glömde jag svara och det gjorde mig ingenting. Han gick hem tidigt. Jag fastande i köket med en av hans kompisar och drack vin direkt ur flaskan och åt dillchips, fast ingen av oss egentligen gillar det. Minuterna blev till flera timmar utan att vi märkte det när vi pratade. Vid fem snubblade vi hem i kylan. Mina tänder skallrade hela vägen trots att han hade sina armar tätt runt mig, det gick knappt att gå. När vi skulle skiljas åt kysste han mig, men missade och träffade mitt i ögat istället. Ett försök till och jag kände hur något blixtrade inuti, precis vid hjärtat. Han smakade snus och jag lyckades inte borsta bort smaken sen även fast jag försökte. Han stod kvar och såg mig gå och jag tänker inte sluta hoppas. För det var länge någon fick mig att känna mig så trygg. Så kanske är det rätt den här gången.


lovepictures